idagishanghai

Om två veckor åker vi till Thailand, för 1.5 timmar sedan började jag räkna ner. Nu ska jag berätta om min morgon, det kommer inte bli en solskens så känner du för en sån kan du läsa någon annans blogg.

 

Jag snoozar en gång för länge eftersom jag inte sovi en blund på hela natten.

 

Häller för mycket mjölk i mitt kaffe, det blir både kallt och smakar beigt. Inser att jag fortfarande har ont i magen sedan gårdagens middag, jävla land ska det vara så svårt att leverera bra mat? Försöker de succesivt minska befolkningen genom att förgifta dem?

 

Jag och Tobias ska dela taxi, vi börjar med att åka mot mitt jobb. Taxichauffören verkar lite osäker när jag säger vart jag ska, visar honom närmaste T-banestation och då verkar han ok. Efter en lite stund vill jag bara dubbelkolla om han verkligen fattat så jag säger vart jag ska igen. Jag vet inte får jag då till svar. Han har alltså kört iväg på må få. Trodde han att min kosning bara skulle ploppa upp helt plötsligt? Hur länge hade han tänkt åka? Hade han någon taktik för hur han skulle beta av staden, som är ganska stor, på ett effektivt sätt eller såg han det som ett dagsprojekt? Jag fixar inte sånt här på morgonen, så jag ber honom stanna, han rullar vidare. Stanna här. Han rullar vidare  JÄVLA IDIOT STANNA BILEN FÖR I HELVETE. Jag hoppar ur och smäller igen dörren tillräckligt hårt för att det ska finnas en chans att dörren går sönderr, det kan han ha. Kvar i bilen sitter Tobias, de rullar tysta vidare mot hans jobb. Där står jag mitt i kosningen och blir översprungen av 10.000 kineser som är på väg till jobbet, 5.000 av dem har paraplyer då solen gassar, 5.000 av dessa paraplyer spretar halvtrasiga rakt i ögonhöjd. 

 

Går till tunnelbanan i stället, om det var mycket folk på gatan är det inget emot vad det är där. Som tur är fäller de ner sina paraplyer där. Tåget är fullsmockat, man har någons mun i sin nacke, någons hår på dina armar, någons TV spel/ipad i sitt öra. Kina är ljuvligt, har jag sagt det? Så fort tåget lämnar en station så börjar folk tränga sig fram till dörren för att de ska gå av på nästa station, det innebär att när av och på stormen äntligen har lagt sig börjar folk trängas för att vara först av i nästa storm. Jag kliver av på den stationen där 80% kliver av, av dessa är 50 % retarderade på denna punkt, det är alltså 60% av resenärerna som krigar om att stå längst fram i dörren i ca 3 minuter från det att man lämnar stationen innan. Hur orkar de? Hur orkar jag? Jag gör inte det längre.

 

Det är samma krig som utspelar sig här som på T-banan, man dör om man inte är först in och först ut. Jag står ensam snett till höger om hissdörren och väntar, i strid ström kommer det folk, ca 10 till slut, som ska med hissen. Alla ställer de sig rakt framför hissdörren. När hissen väl kommer så trycker sig alla in, samtidigt som de två stackarna som kom ner med hissen försöker ta sig ut. Som sista person trycker jag mig in i hissen, då har de som ska till våning 7 ställt sig mitt framför dörren så alla vi som ska av innan dem, vilket är alla då våning 7 är sista våningen, får tränga oss förbi dem. Självklart var de först in och ställde sig där det första de gjorde. 

 

Vet ni vad det värsta är, inte en enda kines har höjt på ögonbrynen under hela morgonen. Förstår de inte vilket helvete de lever i?

 

Om man ska bli president kan man väl inte stänga av omvärlden bara för att man har gjort sig illa när man simmade? SIMMADE?! Ah jag blir galen, vad är det för land jag bor i?!